Anteckningar hämtade från förfäders memoarer

============================================

Släkten *Slöör* härstammar ursprungligen från sydvästra Tyskland

och räknar sig tillbacka fr. medeltiden.

Under ref.-tiden levde i Pfaltz omkr. 1520 tyska riddaren Balthasar

Slör, vilken var en bland de ivrigaste anhängare till den nya

lutherska läran.

Han var trogen och förbunden vän till den mäktigaste och

fruktansvärdaste krigaren bl. de tyska riddare pä denna tid, Franz von

Sickingen.

Denna riddare Franz beskyddade alla undertryckta, som begärde hans

bistånd, synnerligast dem som avskydde det påvliga oket och satte sig

upp emot prästetyranniet.

De som av påven och de andliga furstarna förfljdes, erhöllo skydd och

säkerhet i hans som ointaglig ansedda borg, Ebernburg, dit han även

inbjöd Balthasar Slör.

År 1522 fick riddar Franz en tvist med kurf. Richard av Trier och

gjorde mot hm ett infall i Trierska landet, där han tillfogade

kurfursten stor skada.

Huru mycket kurf.n överraskades av detta plötsliga anfall, så lät han

dock icke bringa sig ur fattning, utan förenade sig med kurf. Ludwig

av Pfaltz och landgreven Philip av Hessen.

Riddar Fr. v. S. drog sig då med stort byte tillbacka och kastade sig

därefter in i sitt fasta slott, Landstuhl emellan Lautern och

Zweibrücken.

De förenade furstarna, med vilka även Baden förenade sig, framryckte

mot slutet av april '23 med en stor styrka och började belägra

slottet.

Sickingen insåg snart att det skulle bliva en strid på liv ock död.

Redan under påföljande maj månad hade belägringen så fortskridit, att

en del av slottstornet blivit nedskutet och riddar Fr., som närmare

skulle beskåda bräckan blev af ett stenras så illa skadad att man

kunde se både lunga och lever i honom.

Knappt var S. förbunden förrän hans oförsagda och orubbliga mod åter

visade sig.

Han skrev då ett brev till sin gamle och trogne vän Balthasar Slör,

som då vistades på Ebernburg, och bad honom genast förfoga sig till

greve Wilhelm av Fürstenberg, på det denna jämte andra bekannta

stallbröder måtte skynda till hans hjälp; med [=men] brevet

uppfångades av furstarne, och förmådde dem att ännu häftigare än förut

beskjuta borgen.

--- Gm fiendens stora övermakt befonno sig de belägrade i en hopplös

belägenhet.

Den 8 maj föreslog riddar Franz underhandling på följande villkor: att

överlämna sig själv och all sin på Landstuhl varande egendom till

furstarne, men allt annat hans folk och alla som han beskyddat skulle

okränkta få avtåga.

Furstarne antogo detta förslag.

Följande dag höllo de sitt intåg i slottet, och den döende hjälten

fick i sin sista stund mottaga de bittraste förebråelser för sin

alltid visade välvilja mot lutherska anhängare.

Sedan Sickingen icke mera var till, erövrades mot all försäkran även

de övriga hans borgar, ävensom hans vänners egendom och därmed gjordes

slut på hela fäjdeväsendet.

Bland alla dem, som såmedelst blevo ruinerade och förföljda, var

Balthasar Slör, som med hustru och barn flydde 1523 till Lifland i

trakten av Riga.

Även där blevo de förföljda och flyttade år 1527 till Finland, där de

bosatte sig i St. Michels socken i Kymmenegårds län.

Balthasar Slör, som med sin hustru ägde flera barn, skrev från denna

tid sitt namn med tvenne ö (Slöör), och gjorde inga anspråk om sitt

adelskaps introduktion bland finska adeln.

Hans söner och döttrar ingingo i gifte med flera finska familjer,

varibland äro kända namnen: Brand[e]berg, Bastman, Sidensjö, Stolpe,

och Granberg.

Från förnämnde B. S. härstammade i rätt nedstigande led kronofogden

Jacob S., bosatt i Nastola distrikt i Finland. Hans söner voro:

- Jacob Wilhelm, magasinförvaltare i St. Michel + 1826

- Carl Henrik, fältkamrerare, + ogift i Sthlm 1835

- Jean, Född i Finland 1787. Död i Wenersborgs pastorat år 1839

- Adam Anton + på Medelhavet 1823

Döttrar:

- Lovisa Albertina, gift i Finland med landf. Smolander,

- Ulrica Sophia, ogift död i St. Michel.

*Jean S.* åtnjöt en vårdad uppfostran och blev efter studietiden

förordnad att förstå sin faders tjänst, men vid det för Sverige så

olyckliga 1808--09 års krig beslöt han i sällskap med sin broder Carl

Henrik och flera andra svenskt sinnade finska ynglingar ingå i Svenska

och finska armén och under en högst våldig vandring gm skogar och

otillgängliga trakter lyckades det dem att gmgå ryska trupperna och

anlända till finska armén de sista dagarna av januari 1809.

Han blev anställd vid Svensk-finska kommisariatet och då freden mellan

Sv. och Ryssl. avslöts, åtföljde han krigshären till Sverige och

tjänstgjorde som fältkommissarie under krigen i Tyskland och Norge.

År 1816 övergick han till privatlivet.